Riksintresset – i vems intresse?

11 juni, 2013

Publicerad på Dagens Industris (Di) debatt den 11 juni 2013.

Catherina Fored, Stefan Attefall och Lena Adelsohn Liljeroth har de senaste veckorna debatterat arkitekturens eftersatta roll i svenskt byggande. Fored har också framhållit ett växande problem med den svaga arkitekturen . Kraven på den ökar när trycket mot att förtäta våra stadscentrum växer. Eftersom kärnorna i våra större städer har en synnerligen varierande arkitektur öppnar 2010-talets stadsförnyelse enorma möjligheter, där vi har chansen att reparera många av 1960-talets misstag.

Men vår byggplaneringspraxis säger tyvärr att vi kan vänta oss motsatsen. Skälen till utarmningen är många, men en av huvudorsakerna ligger i det planlösa och slumpmässiga användandet av Riksintressena för kulturmiljövården. Det är ett katastrofalt regelsystem som kommit att uppmärksammas i allt högre grad de senaste åren, och som även har lett till att Sverige fått en inofficiell arkitekturpolitik som utgår från improvisationer på våra 24 länsstyrelser.

På uppdrag av Tankesmedjan Den Levande Staden har juristen Klara Hartman analyserat varför de systematiska bristerna i lagtillämpningen uppkommit. Rapporten visar att tillståndet beror på ett systemfel som uppkom när Plan- och Bygglagen instiftades 1987. Det uppstod då ett vakuum i lagstiftningen mellan de kommunala detaljplanerna och de nationella intressena. Ingen myndighet har egentligen kunnat förklara ett område som riksintressant, eftersom sådana mandat aldrig utfärdades.

I brist på fast struktur i lagstiftningen har det istället etablerats en närmast anarkistisk ordning. När Sveriges Kommuner och Landsting försökte inventera riksintressenas tillstånd förra året visade det sig att delar av materialet överhuvudtaget inte existerade. På området för kulturmiljövård har verkliga inventeringar ersatts med lösa skrivningar som utformades i åren runt 1970 och som ledande kulturvårdare själva beskrivit som ett oordnat ”vimmel av intressen”. Effekten av den bristande lagstiftningen har blivit att det kommunala självbestämmandet reducerats på ett både kraftfullt och godtyckligt sätt.

I brist på ordning har länsstyrelserna tagit fasta på det enda de uppfattat som möjligt: man har gång efter annan hållit ned höjden på byggnader. Historien har reducerats till att bli ett likhetstecken med stadssilhuettens höjd. I nästa steg har man på olika sätt försökt osynliggöra den nutida arkitekturen. I ett uppmärksammat fall i Västervik förra året utvecklade till exempel Kalmar läns länsstyrelse arkitekturen genom att försöka göra det nya huset genomskinligt och ”gömma det bakom träd”.

Men även om det är lätt att kritisera länsstyrelsearkitekturen måste man också inse att den varit det enda möjliga sättet att hantera en situation där många grupper har intressen. Trycket mot länsstyrelserna har blivit hårt, samtidigt som det vare sig existerar någon arkitekturpolitik eller tydlig lagstiftning för hur förnyelsearbetet i städerna ska hanteras.

Därför har resultatet sannolikt bara kunnat bli den utarmning vi ser idag. Vi anser att det här tillståndet är oacceptabelt i ett läge där chansen till nyskapande arkitektur är större än på länge. I dagarna läser vi om hur Alecta planerar att riva ett av de dystra kontorshus som byggdes i samband med Klararivningarna och liknande projekt pågår på många håll runt om i landet. Sverige kan vara på väg in i en period där vi skulle kunna återta den ställning som arkitektoniskt föregångsland som vi hade under stora delar av 1900-talet Men eftersom det är omöjligt att lappa och laga i en lagstiftning som bara kan beskrivas som sämre än undermålig, krävs de i sådant fall att vi börjar med ett totalt nyskapande av dagens institutionella förhållanden.

Rapporten finns att läsa på www.levandestaden.se

Styrgruppen för Tankesmedjan Levande Staden

Anders Gardebring, Yimby Stockholm

Jan Jörnmark, författare och docent

Johannes Åsberg, Yimby Göteborg

Lars Strömgren, Urbanisma

Lina Glans, Jagvillhabostad.nu

Martin Sahlin, Stockholms Studentkårers Centralorganisation

Rudolf Antoni, Fastighetsägarna
Simon Imner, Sveriges Byggindustrier

Stina Fredriksson, Göteborgs Förenade Studentkårer

blog comments powered by Disqus